Sagan om spöket i köket och om att prata om spöken med barn...

Jag hann inte vara med på seminariet i tisdags eftersom jag jobbade och det drog ut på tiden. Det hade varit kul att höra om hur det gått för er alla, men får istället försöka uppdatera mig via era bloggar.

För min egen del hade jag en grupp barn i åldrarna 5-6 år på konstmuseet igår. Det var påsklovspyssel och vi skulle utgå från utställningen av barnboksförfattaren Lennart Hellsing. Han har skrivit en saga som heter Spöket i köket där Gunna Gräs stått för bilderna. Sagan handlar om två barn som sitter hemma i köket, när plötsligt ett spöke susar in och vänder fullständigt upp och ner på allting. Äggen flyger, potatisarna ramlar ur kastrullen, rödbetorna trillar ner, spagetti flyger i luften, stekpannan börjar osa, och det blir fullständigt kaos.

Vi började pysslet med att gå in i den moderna avdelningen, mest för att göra oss förstådda med att tavlor och skulpturer inte alltid behöver föreställa något. Detta gjorde jag mest för att vi senare skulle göra göra egna skulpturer och tavlor av spagetti. Jag tänkte därför att de kunde få lite rolig inspiration innan detta genom att titta på abstrakt konst. Så att de sedan inte skulle vara låsta i att bara göra föreställande konstverk av pastan och spagettin.

Efter att vi varit i den moderna avdelningen gick vi till studion. Där tittade vi på tavlorna på väggarna som är originalmålningarna till själva sagan. Vi satte oss sedan ner och läste sagan o spöket i köket. Jag frågade sedan barnen om de fanns spöken? NEJ sa alla barnen, det finns inga spöken. Och, så klart, det som barnen i boken trodde var ett spöke var ju i själva verket bara vinden som ven i ventilen.

Jag var därför tvungen att berätta om en egen (för min del traumatisk) upplevelse gällande vinden som ven i ventilerna. För ungefär sex år sedan då jag tillfälligt bodde hemma hos mina föräldrar i Uppsala, hörde jag ett mystiskt ljud, som om någon ropade Hallå! efter mig. Jag blev fullständigt livrädd och trodde att det spökade. Vågade sedan inte ens vara ensam hemma. Jag trodde jag höll på att bli galen helt enkelt. Men, så var det ju faktiskt bara blåsten som susade och ven i ventilerna hemma. Ungefär samma scenario som i boken alltså.

Vi pratade lite mer om spöken, tills jag kände att det fick vara nog. Dags att börja pyssla istället. För kan man verkligen prata allt för mycket om spöken för barn? Skulle jag kunna ha sagt att jag minsann tror på spöken? Det skulle kunna göra barnen rädda.

Hur som helt ännu en situation och ett ämne som inte alltid passar att prata om som pedagog. Iallafall inte för små barn.