Jag skippar min förra idé. För det första har den ingenting att göra med samtidskonst och för det andra känns projektet i sig lite för lätt att genomföra.
Efter handledarsamtalet förra tisdagen kom vi fram till att jag skulle satsa på något som innebär en större utmaning plus att jag skulle kunna spinna vidare på den essä jag skrev under förra kursen. Essän utgick från det omtalade uttalandet av Göran Hägglund gällande "det vanliga folket" och kulturetablissemanget som kritiserade deras sätt att leva. I texten nämnde han även konstnärer som någon slags bov i dramat - "konstnärerna som sprider olust i det offentliga rummet".
Just det där med olust intresserade mig. Även hela vår dåvarande grupp som hade stora planer på att själva bege oss ut i det offentliga rummet och sprida olust (exakt hur kom vi dock inte fram till...fejkade p-böter på bilar var en idé)
Hur som helst, så försökte jag reda ut vad Hägglund egentligen menade med "olust". Jag tog ett par offentliga konstverk som exempel och resonerade kring hur pass olustiga eller lustfyllda de var...
Min nya idé är alltså att utveckla det här resonemanget genom att tillämpa det i praktiken i en pedagogisk situation. Min frågeställning kommer här vara;
Får en konstpedagog/guide prata om vad som helst?
Samtidskonsten skildrar ständigt olika företeelser, som politik, kärlek, hat...osv osv...Ibland kan det skildra sådant som är tabu, sådant som vi inte riktigt vågar prata om. Hur förhåller sig en konstpedagog till sådana situationer. Ska hon/han stå och prata snusk/porr/våld/död/sex för folk. Kan det bli för oanständigt och olustigt? Och bör man då hålla sig lite mer lågmäld som pedagog/guide för att inte uppröra någon?
Syftet med detta är att söka ta reda på var gränsen går. Eller finns det någon gräns?
Jag tänkte utföra detta genom att hitta en utställning, där man kan dra associationer till något "olustigt". Vilken är ännu inte bestämt. Conny Karlsson's parafras på Candy Darling är en tanke...vissa personer blir ju tydligen fortfarande besvärade av allt som inte är hetro. Eller konstmuseets utställning med Magnus Wallin. Där skulle man kunna prata om kusliga och olustiga saker som död/spöken/vålnader osv.
Exakt hur detta ska genomföras är ännu inte helst klart...
Din nya idé låter både spännande och utmanande. Vilka konstnärer menar Hägglund. Jag undrar om Hägglund och Kd skulle nämna några om man ställde frågan.
SvaraRaderaDin fråga om en konstpedagog kan sprida olust är också intressant. Vilka förväntningar har besökarna på konstpedagogen när de kommer för en visning?
Olust kan uppstå på oväntade platser. Själv var jag på en barnteater med barnen. I pjäsen talade man om en plats där det bara fanns mammor som var gifta med mammor och pappor som var gifta med pappor. Några föräldrar i publigen visade tydligt sitt missnöje och valde efter ett tag att lämna föreställningen. Jag antar att de upplevde olust.
Ett problem med riktigt provocerande konst är att kritiker helt enkelt avfärdar den som inte konst. Ett exempel som faller inom ramen för detta resonemang är NUK som sprejade ner och slog sönder en tunnelbanevagn. Om Hägglund räknar in honom i konstnärer som sprider olust är oklart eftersom Hägglund knappas anser det vara konst överhuvudtaget.
Här finns mycket att diskutera och fundera på.
Detta är en intressant idé du har. Kommer osökt att tänka på något jag hörde om en annan som bara tyckte om idealiserande bilder(oljemålningar), typ snöklädda berg, en kvinna hållande ett barn i famnen etc. En sorts protest. Detta projekt, tycker jag, innehåller många lager och det ska bli kul att följa dig. ad
SvaraRaderaOnekligen kommer väl en konstpedagog eller guide att komma att prata om vad som helst, inte minst när personen möter en publik inför ett verk, som väcker många undringar. Vad blir konstpedagogen då? En samhällsfilosof? En allmänbildare eller kommunikatör i största allmänhet? Men det handlar väl om något mer, antar jag.
SvaraRaderaSka bli intressant att följa dina forskningar. Birgitta/artness
Vad man kan/får tala med elever om? Vem bestämmer det? Är det när tillräckligt många blir arga som gränsen är nådd? Eller när du hamnat i fängelse? Det är en spännande fråga du ställer. För min egen del skulle jag kanske sätta gränsen för vad jag själv kan hantera för reaktioner. Jag skulle nog inte våga provocera elever och föräldrar så att jag blir knäckt av deras reaktioner. Detta måste ju vara väldigt olika från grupp till grupp och beroende på vem man samarbetar med osv.
SvaraRaderaTänker på när min svärfar hade dött och vi skulle åka dit till honom. Skulle jag ta med mig mina små barn eller inte. Min väninna gav mig rådet att jag måste göra det som jag kan hantera. Om jag skulle bryta ihop av sorg så kan jag inte ta med barnen, jag måste kunna ha uppmärksamhet på dem också.
Tack för era kommentarer! Bra åsikter, Jag håller med dig Karin om att man får gå efter sina egna spärrar. Plus att det måste vara viktigt att ha koll på det man pratar om, speciellt om det gäller mer "känsliga" ämnen. Och man ska nog inte glida för långt bort från ämnet heller. Det är ju trots allt konst man talar om, så man inte blir, som du nämnde, Birgitta, en samhällsfilosof istället för en konstpedagog.
SvaraRadera