"Rök allt du kan. Inklusive ditt könshår." (?)

Jag började här om dagen att sporadiskt bläddra i Yoko Ono's Grapefruit. Kände att jag hade kört fast i min idé om projektarbete och hoppades på inspiration. Först blev jag mest irriterad över boken som verkade varit skriven under en seglivad syratripp...Irritationen lade sig dock efter att jag lyssnat på cd'n där hon förklarar sig. Nu tycker jag nästan att boken är bra. Ska ge den en chans till.

Tack för era fina kommentarer. Själv har det tagit lite tid för mig att förstå mig på bloggandet helt och hållet. Men jag ska ge det lite mer tid och exempelvis lära mig att ge kommentarer jag med...

NY projektidé!

Ny projektidé:

Jag skippar min förra idé. För det första har den ingenting att göra med samtidskonst och för det andra känns projektet i sig lite för lätt att genomföra.

Efter handledarsamtalet förra tisdagen kom vi fram till att jag skulle satsa på något som innebär en större utmaning plus att jag skulle kunna spinna vidare på den essä jag skrev under förra kursen. Essän utgick från det omtalade uttalandet av Göran Hägglund gällande "det vanliga folket" och kulturetablissemanget som kritiserade deras sätt att leva. I texten nämnde han även konstnärer som någon slags bov i dramat - "konstnärerna som sprider olust i det offentliga rummet".

Just det där med olust intresserade mig. Även hela vår dåvarande grupp som hade stora planer på att själva bege oss ut i det offentliga rummet och sprida olust (exakt hur kom vi dock inte fram till...fejkade p-böter på bilar var en idé)

Hur som helst, så försökte jag reda ut vad Hägglund egentligen menade med "olust". Jag tog ett par offentliga konstverk som exempel och resonerade kring hur pass olustiga eller lustfyllda de var...

Min nya idé är alltså att utveckla det här resonemanget genom att tillämpa det i praktiken i en pedagogisk situation. Min frågeställning kommer här vara;

Får en konstpedagog/guide prata om vad som helst?

Samtidskonsten skildrar ständigt olika företeelser, som politik, kärlek, hat...osv osv...Ibland kan det skildra sådant som är tabu, sådant som vi inte riktigt vågar prata om. Hur förhåller sig en konstpedagog till sådana situationer. Ska hon/han stå och prata snusk/porr/våld/död/sex för folk. Kan det bli för oanständigt och olustigt? Och bör man då hålla sig lite mer lågmäld som pedagog/guide för att inte uppröra någon?

Syftet med detta är att söka ta reda på var gränsen går. Eller finns det någon gräns?

Jag tänkte utföra detta genom att hitta en utställning, där man kan dra associationer till något "olustigt". Vilken är ännu inte bestämt. Conny Karlsson's parafras på Candy Darling är en tanke...vissa personer blir ju tydligen fortfarande besvärade av allt som inte är hetro. Eller konstmuseets utställning med Magnus Wallin. Där skulle man kunna prata om kusliga och olustiga saker som död/spöken/vålnader osv.

Exakt hur detta ska genomföras är ännu inte helst klart...